Att vara normistisk, är att försöka vara så normal det bara går,normal in absurdum,som gränsar till det onormala,har jag idag fått lära mig. Japp!

Stod på Godset idag och slutförde en sjöborre, ett mastodontjobb jag gjort tidigare, och då i form av ett pollen. Nu alltså den andra och sista, samtidigt som P1 i programmet "Kropp och själ" debatterade det normala och onormala i vårt dagliga handlande. Och på Godset stod jag som själva essensen av programmet, att försöka vara normal i det onormala.

Men nu är den klar och för mej personligen har det varit påfrestande men samtidigt lite meditativt att stå där och få göra en kreativ resa.

Men tyvärr, eller tack och lov, så kan man inte köpa vare sig inspiration eller kreativitet på pressbyrån eller någon annanstans. För ibland blir det ju stilltje med stort S, och med tiden har man lärt sig vänta in den, alltså slå sig till ro och göra något annat, men ändå "slappa" med öppet sinne.

Annat var det förr, minns att jag och en kompis gjorde en kreativ tombola. Det första vi gjorde var att dela upp hela tillvaron i små. små enheter. Från den enskilda människan och sin uppbyggnad, till familj, arbete, fritid, etc.,etc...

När det var klart så delade vi upp all i ting, material, färg och känslor. Skrev sen ner små "lotter" som vi fördelade på tre skålar, och sen drog vi en av varje för att få fram kreativa lösningar.

Minns jag inte fel, så löd de tre första; grön, bagagelucka och microvågsugn. Alltså, vi skulle göra en grön bagagelucka som såg ut som en micro, eller en micro för bagagelucka som gör alla gröna av avund...Det blev en fantastisk inspirationsöppnare om inte annat, och jäkligt roligt hade vi, eller vad sägs om den här; ..röd, gråtande och öl......

När boxaren Muhammad Ali var på väg ut från sin föreläsning på Universitetet i Harvard, så reste sig en av åhörarna och ropade; "Please Mr. Ali, give us a poem."
Ali, kanske den bäste, snyggaste och elegantaste boxaren, och tillika glappkäft och uppstudsig "svart" muslim, vände sig om och gick tillbaka till podiet. Han gjorde en svepande gest med handen och sa ; "ME, WE".
Världens kortaste och innehållsrikaste poem anser många att det är, och jag är beredd att hålla med. Me, we, ni och vi eller hur ni vill, kort och mångfacetterat och vackert...Han påminner allt om min broder Larsson den där Ali, händer som skithuslock, stark som en oxe och ett stort hjärta av Gull..
Hur som helst så firar Amnesty International 50 år, GRATTIS!!
Ali skulle behövt dom måhända när han fick fängelse för sin vägran till Vietnam. Kinesiske konstnären WEI WEI behöver Amnesty mer än nånsin, och många fler, ingen nämnd ingen glömd, som stått upp för sitt och de sina, sin rätt till fri konst, poesi och bara sin rätt att finnas till, vara sig själv och få säga sin mening, sånt är värt att stå upp för, ALLTID....
"Me,We.Wei.....